Idag tänkte jag skryta lite extra om min underbara son Wilmer.
Jag är så glad att jag fick just honom!
Varje gång jag tittar på honom blir jag varm i kroppen, jag känner lycklig och framförallt känner jag mig stolt.
Den här människan ska jag uppfostra, stötta och älska resten av mitt liv.
Han är så vacken när han ler, han är charmig och söt. Han är urgullig när han tar fram de där ögonbrynen som bara  min pappas sida av släkten kan göra. Han är fantastisk!
Det är spännande och se att varje dag utvecklas han och man märker nya saker helatiden.
Jag trodde inte det skulle vara så roligt, spännande och framförallt inte hur underbart det skulle vara att bli mamma.
Det känns mäktigt o kalla sig "mamma". Känns stort, känner mig typ större än kungen. '
Jag är alltid lika mallig över att säga "det är min son".
Ja, han är för fin min grabb!
Det kommer att komma dagar då det blir motgångar, då vi inte är överens och att "mamma är dum i huvet". Men ändå kommer jag älska honom lika mycket.
Kroppen är ju inte den snyggaste efter att Wilmer varit i den och trängts men det är väl charmen det med?
Nu har kroppen visserligen gått tillbaka hyffsat bra och jag börjar komma i fas, dock är jag inte där jag en gång varit men frågan är om man någonsin kommer tillbaka till den kroppen? Det kankse kan kvitta. Man får lära sig att acceptera bristningarna man fick, de härliga kärlekshandtagen osv.

Just nu känner jag bara hur himmla bra jag har det.
Jag har en underbar sambo, som för tillfället målar om vårat kök medan jag sitter här och skriver.
Tidigare idag var jag iväg på massage vilket var välbehövligt och mycket skönt! Jag känner mig som en ny människa.
Visserligen är det rörigt här hemma och det gillarjag verkligen inte, vi har ingen ording på maten eftersom köket är okuperat av stegar och dyligt.
Idag blev det pizza, mycket mumsigt!
Jag är jätte seg och en smula trött. Det blev sent igår, satt uppe och sökte lite jobb...
Jag känner att energin finns där nu så det är bäst att passa på.
Ett sommarjobb skulle sitta fint! Ett par veckor i alla fall, sen kan jag vara hemma med min lilla prins några veckor, kanke månader till. Beroende hur det ser ut på jobbfronten.

Jag ska väl inte klaga, i morse gick vi upp halv nio, då vaknade Wilmer, han är en sjusovare precis som sin mamma!

Pussochkram!