Och så är jag här igen. På kyrkogården. Egentligen borde jag engagera mig i flytt o gud vet allt men jag har bara ingen lust. Det har varit jobbiga veckor det senaste, humöret tryter och måstena är många, saknaden är stor, enorm! Tänk att innan du försvann farmor, då hade jag aldrig tid o ses. Nu har jag massor. Varför? Det gör ju ändå ingen nytta när du inte kan umgås tillbaka. Jag sitter o pratar till en sten, eller nej. Inte ens det. Stenen har inte kommit här så jag sitter o pratar med ingenting. Jag vet inte om jag hade kommit till dig när jag kände mig ledsen då du levde, förmodligen inte. Vill nog inte ha någon att prata mer, jag behöver bara berätta. Inga svar krävs. Det gör så ont, jag kan inte glädja mig åt det jag har, åt nuet när jag hade velat ha dig! Varför är det så svårt?