Jävla hormoner, jävla fötter, jävla mage till o va ivägen! Jag får ångest av dom där tankarna men jag kan inte låta bli! Först är jag sur, sur för attingen förstår. Sen blir jag ledsen men försöker att förtränga det. Det funkar en stund men i slutändan kommer tårarna i alla fall."bebisen kä." Stackars känner om du är glad, arg eller ledsen." Stackars barn, den vet nog bara Vad ledsamhet o ilska är. Kanske ljuger jag. Jag är faktiskt glad ibland. Jag får ångest för att jag inte har någon matlust. Det blir inte bättre när alla tjatar pa mig heller. Jag blir baga trotsig då. Jag känner mig som den mest ensamma i hela världen! Även fast jag vet att jag har många snälla o goa runt omkring mig. Fast mest av allt saknar jag just i detta nu min farmor. Jag är så ledsen att hon inte finns här, jag vill att hon ska vara här när bebisen kommer. jag hann ju precis berätta och visa bilden. Bara ett litet litet tag efter var hon borta. <3